Regissören Mina Lamos film Sorrow Tamers visas i Budapest som en del av Finn Filmnapoks program. Sorrow Tamers är en dokumentärfilm, som skapar en poetisk bild av sorg baserat på flera människors upplevelser.  

 

Hej Mina, varför bestämde du dig att göra en film som handlar om sorg?

Då var det en sak som jag tänkte på för att jag själv var sorlig. Det var ett ämne som störde mig. Jag tycker att man borde göra filmer av ämnen som inte låter dig vara ifred. Då landar vi i en klassisk fråga om vi väljer teman vi behandlar eller väljer teman oss. Jag har en tendens att tänka att teman väljer oss. 

Under den tiden hade jag blivit trött på att hålla upp en kuliss. Jag var trött på den oändliga “hur går det? Helt bra” konversationen, när helt ärligt sagt hade jag det inte  “helt bra”.  När jag började svara att jag hade det inte “helt bra” utan faktiskt väldigt dåligt, blev konversationerna mycket mer intressanta och mer djupa och ärliga. Jag förstod att när man talar öppet om sin sorg, det lättar inte endast på sitt egna liv, men man också söndrar en form av tabu kring sorg som fortfarande finns kring ämnet. 

Jag tycker att världen skulle vara en bättre plats om människor skulle känna sig själva och sina motiv mer ärligt. Jag tror att mycket ilska kommer faktiskt från sorg. Om man skulle direkt kunna komma fram till sorgen, skulle ilskans tyngd bli lättare i världen.  



Jag träffade dig för fem år sen genom en gemensam vän, vi började prata om sorgen som kommit från en relation som tog slut och via den diskussion blev jag själv en del av din film. Hur hittade du det andra personerna i filmen och vad var det i deras erfarenheter som intresserade dig? 

Andra personerna i filmen hittades på väldigt liknande sätt. Jag kände inte alla i förväg, men det hade nån form av kontakt till mitt liv, till exempel vänners vänner. Orsaken till vissas sorg var att det förlorat en människa, andra nån annan orsak, men vi alla var samman formade genom upplevelsen av sorg. Den här filmen gjordes under en väldigt lång tid och det var flera år mellan filmandet av första och sista personen. Ibland när jag pratade med vissa kom det en känsla att det här kunde vara en film och jag frågade sen snabbt om människan ville vara med. Jag tror på intuitivt görande, man behöver inte alltid rationalisera alla saker. 

I den här filmen ville jag fokusera på själva känslan, inte vad som varit före känslan eller efter. Jag var inte intresserad i överlevnadsberättelser, utan att undersöka upplevelsen att känna känslan. Vi har ett stort behov av narrativ och berättelser har alltid en viss form och mönster, en viss början och ett visst slut. Men livet följer inte berättelsens form eller om den gör det är det påtvingat och på ett sätt oärligt för den berättelsen kunde också ha berättats på många andra sätt. I editeringsfasen försökte vi på flit kämpa emot att skapa en berättelse, för en berättelse förenklar och stänger bort vissa saker. Filmen slutar på ett glidande sätt, med en tanke att livet fortsätter. Jag ville inte definiera människorna som offer, men inte heller som hjältar, för offer och hjältar är roller i en saga. Kanske filmen är en form av revolt mot berättelsens form och struktur. 

 

 

Sorrow Tamers har filmats på svartvit 16-millimeter och färg 35-millimeter film. Varför ville du använda film?

Jag tänkte att flera kanske undviker filmens tema. Som utgångspunkt vill vi inte lägga mycket tid och energi på att tänka på sorg, om man inte i den stunden är sorlig. Därför tänkte jag att filmen måste göra på något annat sätt lockande och film kanske kan höja ämnet eller söndra dens vardaglighet. 

Visualisering av sorg är ganska stereotypiskt. När någon katastrof har skett visas på nyheter bilder om ljus, sorg flaggor och gravstenar. Det är alltid något ytligt fast sorgen är en upplevelse inombords, som kan även vara motstridigt. Om du till exempel är väldigt arg, vilket är en normal reaktion till sorg, känner du igen din egen ilska i bilderna kring sorg? Jag kan tänka mig att du inte gör det. Kanske tänkte jag att genom att filma på film kunde jag skapa nya dimensioner till dessa bilder. 



Hur skiljer sig arbete med film och digitalisk bild? 

Till exempel i att det skapas ganska lite material då filmande på film är dyrt. När det inte är bråttom att producera mycket material, det som görs görs i fred. Detta arbetssätt passar med filmens tema. Det vore konstigt att tala om sorg och tillåtelse men i filmning stressa folk. Jag tycker att hur man gör syns tydligt i slutresultatet. Det är inte två saker som går att skiljas åt. 

Varje film har sin egna filosofi som filmen följer, och i den filosofin ingår filmskapandets metod. 

Jag tycker att filmer görs aldrig på samma sätt men det görs på ett sätt som passar ämnet som behandlas. Under filmningar kan man förstås skapa ro även när man filmar digitalt. Det är ett val hur man schemalägger dagarna och om det är viktigt för dig atmosfären eller mängden material.  



Lärde du dig något nytt om sorg när du gjorde filmen?

Kanske det att man inte ska kämpa så förfärligt. Vi försöker hela tiden kontroller och planera allt. Men sorg är en upplevelse som inte kan schemaläggas eller väljas. Det finns inget fel eller rätt sätt att känna sorg. Kanske man kunde istället förhålla sig till sorg med nyfikenhet? 

Jag menar inte att man skulle analytiskt börja tolka det men att man ger tillåtelse att man har en period i livet och man kan inte bota eller ta hand om eller hantera det snabbt utan man kan bara låta den vara och låta tiden ta hand om den. Förstås om man tycker att man behöver hjälp skall man söka hjälp, det är ju klart. 

Vi försöker konstant lösa saker och ta det bort från agendan. Som om sorg som upplevelse borde på något sätt gå vidare, det också borde vara nån form av utvecklingsprocess. Men sorg fungerar inte så. Världen fungerar inte så, inte vi själva heller. Ibland sker det en regression och ibland står vi still. Jag skulle hoppas att vi kunde vara mer flexibla i förhållande till vad vi kräver om oss själva. Kunde sorgetiden vara en tid utan krav och aspiration? 



Sorrow Tamers visas i Toldi Mozi på torsdagen 16.2.2023 klockan 18.00. 

https://toldimozi.hu/filmek/12-finn-filmnapok-buszeliditok

 

Text: Reetta Saarikoski

Översättning: Rebecka Vilhonen

Bild: Emmi Holopainen