Vänligen presentera dig kort för våra läsare. Vad skulle du säga om dig själv?
Ákos: Hej, jag heter Ákos Majláth och jag tog examen inom barnpsykologi vid ELTE universitetet. Jag har bland annat arbetat med pedagogisk rådgivning – och det var där jag och Lili också träffades. För närvarande arbetar jag som skolpsykolog, vid sidan av det studerar jag sagoterapi och familjeterapi, samt håller rådgivningstillfällen för individer och grupper.
Lili: Hej, jag heter Lili Horváth och jag arbetar också som psykolog. Jag tog examen inom psykologi som huvudämne vid ELTE, där jag också arbetade inom forskning och utbildning inom Research Group of Childhood Mental Disorders. Det senaste ett och ett halvt året har jag även arbetat med pedagogisk rådgivning, främst med barn. Min utbildning är även inom familjeterapi och barnpsykodrama, så individuellt och gruppbaserat arbete med barn och tonåringar ligger mig varmt om hjärtat likaså.
Varifrån kom idén om Mumin-självkännedomsgruppen?
Lili: Projektet startade som två olika spår som senare blev sammanflätade. Det första spåret var att jag och Ákos ledde en grupp tidigare på vår arbetsplats, och vi insåg att vi gillar att arbeta tillsammans, och att vi verkligen kan tänka bra tillsammans på det här området. Det andra spåret kom från personlig motivation, eftersom muminberättelser har varit mycket viktiga för mig sedan min barndom, och jag ville länge att berättelserna skulle dyka upp i mitt arbete. Då jag berättade om idén för Ákos – litade jag på honom och hans inställning till sagor – och jag kände mig omedelbart förstådd.
Ákos: Det som var väldigt spännande för mig inom sagoterapins område var att se hur en sådan här grupp skulle arbeta med samtida texter och sagor. När Lili rekommenderade Muminberättelserna kände jag mig bekant med karaktärerna främst från animationsvärlden, men vid närmare efterforskningar har berättelserna fängslat mig också. Jag blev väldigt entusiastisk över vilken typ av gemensam resa vi kunde skapa av de här sagorna för en grupp.
Vad är dina erfarenheter av gruppen så här långt? Vilka intryck har du fått?
Ákos: Planen var att ha tio tillfällen med gruppen och imorgon är vår sjunde session. Vi har i grunden fått mycket positiva intryck änsålänge. Det kan vara viktigt att notera här när det gäller metodik att vi arbetar på en ganska bred skala. Vi använder inte bara sagoterapi, utan vi försöker också sätta färg på sessionerna genom att använda konstterapiverktyg och dramatiska verktyg. Det som verkligen känns spännande för mig är att muminhistorierna och karaktärerna tenderar att vara mer bitterljuva än klassiska folksagor, vilket ger väldigt intressant arbete i gruppen också. I de välkända folksagorna är de goda och de dåliga karaktärerna oftast avgränsade ganska tydligt, och det finns inte mycket gemensamt mellan de två. I Mumin karatärernas fall blandas dock de här två ytterligheterna på ett riktigt intressant sätt, vilket lägger till många extra lager till sessionerna.
Lili: En annan intressant sak med berättelserna och gruppen är att vi ganska tidigt i planeringsprocessen kom på att vi skulle rikta oss till åldersgruppen unga vuxna. Berättelserna handlar ofta om att göra en resa, knyta an till andra, definiera sig själv, samt teman om ensamhet och samhörighet. Vi tänkte på just den här åldersgruppen för det komplicerade nätet av relationer mellan de här teman. Vi tycker att det här var ett bra val, eftersom teman passar perfekt till förändringarna i ung vuxen ålder.
Namnet på gruppen är ’Det osynliga inre barnet.’ Varför är det viktigt att ta itu med vårt inre barn?
Ákos: Jag skulle börja med att svara att det inre barnet är viktigt i kontexten av ung vuxen ålder, eftersom att vara på väg mot vuxenlivet är bakgrunden under de här åren i ens liv, när människor tar sig ut mot vuxenlivet med snabb takt. Och under detta måste vi omdefiniera saker, ibland ta reda på dem när vi går. Vi måste tänka på vad det innebär att vara barn eller vuxen. Vi bär upplevelserna från barndomen med oss genom hela livet, och så har de en effekt på vilken typ av vuxen eller förälder vi kommer att bli. Därför är det viktigt att ta itu med det inre barnet, även om det som betonas är att bli vuxen.
Vad tycker du om unga människors psykiska hälsa i Ungern för närvarande? Var är vi med detta jämfört med andra länder?
Lili: Jag kan prata om mina subjektiva intryck. Det har påverkats av många faktorer på sistone, som Covid, och flera andra typer av samhällstryck som är svåra att bryta sig ifrån. Jag tror att de senaste åren verkligen har påverkat alla, inklusive vuxna. Dagens ungdom levde genom Covid till stor del som tonåringar. I den här åldersgruppen kan det vara en särskilt känslig sak att vara isolerad, att inte kunna samvara och att en fastnar i det tillstånd en än råkar vara i, vare sig det är ens fysiska eller ens känslomässiga utveckling. När någon skulle vilja åka på en resa, men regulationerna tvingar dem att stanna hemma, kan det bidra till en del spändhet. Det finns en hel del att ta igen för dem som drabbats av externa och interna händelser på det här sättet de senaste åren.
Som ämnen verkar självkännedom och mental hälsa vara mer tillgängliga för Gen Z än någonsin tidigare (genom Instagram, Facebook, TikTok, artiklar, osv.). Ser ni att unga människor har en mer medveten inställning till det här ämnet jämfört med tidigare generationer?
Ákos: Jag har också subjektiva intryck av detta. När vi satte ihop gruppen med dessa unga vuxna var det en väldigt intressant period för mig. Jag hittade många onlinegemenskaper och utrymmen som diskuterar det här ämnet. Jag ser att det finns en stark lyhördhet och medvetenhet inför det faktum att det finns mentala utmaningar i vardagen som direkt påverkar våra liv. Samtidigt ser jag också att det här ämnet verkligen får stor spridning, och därför finns det ibland dålig information där ute, och olika begrepp och vårdmetoder blir suddiga och blandade. Det finns ofta förvirring i Facebook-inlägg eller annat onlineinnehåll. Det finns säkert ett stort behov av information om mental hälsa, så vi behöver många Instagram-sidor, YouTube-filmer eller till och med människor som tar sig tid att förklara vad en viss diagnos eller terapi innebär, även i kommentarer. Eller när vi kan prata om ångest och sådana saker. Det finns verkligen en större medvetenhet, men det finns mycket förvirring mellan begreppen för tillfället.
Lili: Det finns också stora skillnader i vilka delar av internet ungdomar har tillgång till, när det gäller samhälleliga skillnader. Med det menar jag vilken typ av information eller innehåll som finns tillgängligt, och om en ung person har ett sådant skyddsnät att denne kan nå ut till någon i sin omgivning när de ställs inför dessa utmaningar och frågor. Att kunskapen finns där ute behöver i sig inte betyda att den kan nås av alla på samma sätt. Unga människor kommer till dessa plattformar med väldigt olika bakgrund, om de ens kommer. Att göra information om mental hälsa likvärdigt skulle vara mycket viktigt inom det här området för att se till att information kan nå även de unga människor som befinner sig i ett sammanhang där sådana ämnen fortfarande anses tabu, eller inte ens uppmärksammas. Information kan vara ett bra första steg, men det måste kanaliseras till riktiga kopplingar, så att om någon påbörjar sin resa inte omedelbart ska stöta på motgångar, såsom långa väntelistor och fullbokade vårdsystem. Om någon fattar beslutet om att söka hjälp ska de få hjälp och inte förhindras.
Vilka typiska problem möter den yngsta generationen? Hur kan vi hjälpa dem?
Lili: Det här är verkligen beroende av åldersgruppen. Men enligt vår erfarenhet är ett ganska vanligt fenomen användningen av smart apparater som har effekter på många andra saker i unga människors liv. Även de föräldrar som är mer medvetna och som skulle ha velat hålla sina barn borta från de här apparaten kunde inte göra som de ville på grund av Covid, eftersom apparaterna inte kunde undvikas helt och hållet. Däremot kan vi se att på alla nivåer inom vårdsystemet är svåra problem vanligast, och själva systemet upplever också mycket spänningar.
Ákos: Jag håller helt med. Som skolpsykolog är uppenbarligen typen av problemen något snävare, liksom åldersgruppen. Men jag ser också en växande tendens i de svårigheter som orsakas av användningen av smart apparater och effekterna av detta. Som Lili nämnde känner jag också av en spänning i systemet. Det skulle vara viktigt att inte alltid bli bemött av väntelistor vart man än går. Proffs är också oerhört överväldigade, och det är svårt att erbjuda vård av förväntad kvalitet inom en rimlig tid under sådana omständigheter.
När det gäller minderåriga är föräldrarnas ansvar särskilt viktigt. Skulle ni säga att föräldrar är bra stödpersoner då det kommer till att utveckla sina barns mentala hälsa?
Ákos: Jag tror att vi är i en speciell situation med tanke på att de föräldrar vars barn besöker oss redan är engagerade och motiverade gällande saken. Jag tror att det här ämnet blir viktigare för fler föräldrar. Mentala hälsans betydelse betonas alltmer även i media. Apropå, det här får mig också att känna att det finns en del över-oroande från föräldrarnas håll. Information och skolning om mental hälsa kan också hjälpa till med det här. Jag tror att det är bättre att ha alla gå till en psykolog eller en hjälpande professionell en gång, låt oss säga, i onödan, än att säga att allt är i perfekt ordning och att det inte finns några större problem. Det är bättre att prata ut om saker än att hoppa över dem.
På vilket sätt kan kultur och konst hjälpa vår psykiska hälsa? Kan vi säga att skapande har en helande kraft?
Ákos: Jag kommer att tänka på flera saker på det här området. Även genom att bara konsumera konst eller lära känna kulturen bättre kan leda till djupare självkännedom, åtminstone djupare empati. Så konsten själv, och ens fördjupning i den utvecklar ett system av symboler i oss genom vilka vi kan placera oss i andras synpunkter, tänka på oss själva, till och med omedvetet, och därigenom bättre navigera i denna komplicerade värld. Skapande i sig är en viktig drivkraft för människor och en mycket viktig del av livet. Bara skapandet i sig själv är bidrar i en bra känsla, oavsett om det är att måla en blomkruka, skriva eller spela musik bara för att. Dessa handlingar förbättrar ens livskvalitet på en grundläggande nivå. Det som är viktigt ur ett psykologiskt perspektiv är en process som styrs av en extern åskådare i en kontrollerad miljö, som denna grupp. Vi finns där för att vi ska kunna hjälpa till på denna resa med våra frågor, insikter eller helt enkelt med vår empati.
Lili: När man läser en saga eller en berättelse kan det ofta vara en befriande eller stärkande känsla att få någon att uttrycka känslor och utmaningar som liknar våra egna, kanske symboler som görs levande hjälper artikulera sådana känslor mer lättillgängligt. Konstverken kan ha en distanserande effekt, så vi kan komma närmare de saker som vi inte skulle våga ta steget mot i sina råa, ursprungliga former.Vi kan ändå fortfarande arbeta med dem på det här sättet, och vi kan färdas i en riktning som är befriande och hjälper till att få anknytningar med andra.
Vilka inspirerande exempel ser du utomlands, kanske till och med i Finland, som skulle vara värda att implementera här i Ungern?
Lili: Även om detta inte strikt är en professionell/metodologisk sak, var en mycket inspirerande sak för mig en utställning med Mumintema riktad till barn, och själva utsrällninganen handade främst om känslor. Barn kunde ha äventyr i Muminvärlden och lära sig om känslor på ett psykoedukativt sätt. Tyvärr har jag bara läst en artikel om detta projekt, men även det fick mig att verkligen vilja kolla in den här utställningen. Ifall man kunde ordna spännande och meningsfulla saker på inom ramarna av psykoedukation för barn här i Ungern, skulle det vara väldigt inspirerande för mig.
Nuförtiden lever vi genom massor av kollektiv osäkerhet, ångest och till och med rädsla. Hur kan vi minska på detta?
Ákos: Just idag hade jag en figur i min hand flera gånger, som jag ofta pratar om med barnen som kommer till mig. Figuren är från en arbetsbok som finns tillgänglig att ladda ner gratis,den heter Érzelemszabályozás a gyakorlatban (Känsloreglering i praktiken). Figuren har två sidor: en som innehåller saker som kan kontrolleras, och den andra innehåller saker som inte kan kontrolleras. Med barnen diskuterar vi tillsammans utifrån de saker som påverkar dem som är viktiga för dem i livet, vad är de saker som inte kan sopas bort, men vi har inte något att säga till om, och hur kan vi till exempel försöker vara mindre delaktiga i dessa. Vi tittar också på de saker som är beroende av oss, som våra egna attityder och aktiviteter som är värda att fokusera på. Vi använder den här linsen för att tänka på de ansträngande dagarna som når många av oss i början av december. Det är viktigt att notera att jag uppenbarligen inte heller är oberörd. Trötthet och utmattning kan starkt svepa bort mig också, men vi måste försöka fokusera på de saker som vi faktiskt har kontroll över.
Lili: Jag tror att det är viktigt att förstå att det finns press på människor om att slutet av året ska vara en glad och vacker period då alla är glada och måste må bra. Vi bör också komma ihåg att alla andra känslor också är giltiga. Det kan vara negativa eller blandade känslor, vilket är det som gör att denna period känns komplicerad för många människor. Det kan hjälpa att tänka att när sådana svårigheter uppstår – oavsett om vi pratar om perioden i december eller de samhälleliga ämnen som berör alla – så är vi i själva verket kopplade till varandra, och många av oss delar erfarenheten.att leva genom dessa saker. Dessutom kan denna period förstärka de situationer som vi bär med oss under hela året, vilket kan pressa vem som helst i ett kritiskt tillstånd, oavsett ålder. Detta sker bland annat för att det här är en ganska tät period känslomässigt, där det är extra viktigt att vara uppmärksam med både andra och oss själva. Om någon upplever att deras situation har försämrats till något utanför vad som kan kallas allmän tjurighet, är det värt att be om hjälp. Det här är något i linje med det faktum vi nämnde tidigare om att vården är överbelastat. Det finns trots allt hjälp tillgängligt även under de här kritiska situationerna, och det är alltid värt att utnyttja de här möjligheterna.
Vilka planer har du för framtiden?
Lili: Jag skulle verkligen gilla om det fanns möjligheter för liknande grupper i framtiden. Jag skulle vilja nämna att vi är mycket tacksamma för FinnAgoras stöd, både vad gäller de praktiska aspekterna och er öppenhet. Utanför jobbet är min andra stora plan för framtiden att kunna inlemma mer vila i min vardag.
Ákos: Jag kan relatera till Lili på flera fronter. Å ena sidan är vi fortfarande mycket mitt uppe i det här grupparbetet. Det är några tillfällen kvar, och vi på att planera avslutningsgångerna av gruppen nu, samt vad mer som skulle kunna införlivas i mötena. Jag skulle också vilja ha liknande grupper i framtiden, men det skulle också vara skönt att koppla av likaså. Jag tror att det här ämnet också finns närvarande i muminberättelserna, oavsett om det är genom platser såsom lugna nöjesparker eller genom att en drar sig tillbaka till en dvala och har en mysig avkopplande stund. De här berättelserna kan inspirera oss vuxna att ibland vända oss inåt och ladda om inför nästa resa.