Vem är du och vad har du för bakgrund?

Jag är Sandra Hagman och jag har doktorerat i homosexualitetens historia i Finland under kriminaliseringstiden från sena 1800-talet fram till år 1971. Jag är inte en allmän expert på regnbågsrättigheter, utan som forskare har jag fokuserat på lust och kärlek mellan män, och deras möjligheter att få existera.  Jag är doktor i historia, men jag har också två magisterexamen i samhällsvetenskaper, så jag har alltid ett ganska starkt samhälleligt perspektiv på dessa olika fenomen.

 

Under Finn Filmnapok visades Tove som öppningsfilm. Filmen handlar om Tove Jansson och hennes liv i efterkrigstidens Helsingfors, och filmen skildrar även hennes romantiska förhållande med teaterchefen Vivica Bandler. I efterkrigstidens Finland var homosexuell otukt kriminaliserat och straffbart. Kan du kort beskriva hur uppfattningen om homosexualitet förändrades i Finland under tiden det var kriminaliserat?

Finland var ett agrikulturellt och fattigt land i början av 1900-talet och i stort sett fram tills andra världskriget. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet utgjorde inte sexualiteten i sig någon slags identitetskategori. Det fanns inget ord för sexualitet i det finska språket. Det var möjligt för män att vara tillsammans, utan att det påverkade deras ställning i samhället eller i den egna bygemenskapen. Så sent som på 1930-talet kunde män emellanåt vara i relationer med andra män utan att det påverkade deras manlighet eller hur de uppfattade sig som män. 

På 1930-talet började intresset för homosexualitet att växa. Ett av orsakerna för växandet intresset var dåtidens befolkningspolitik. I hela Europa fanns en höger politisk uppfattning om befolkningens förfall. Det fanns en oro för befolkningsutvecklingen, och ett litet delområde i diskussionen var homosexualitet. 

Homosexualitet sågs som ett hot för befolkningsutvecklingen. Samtidigt fanns det en tro om att homosexualitet kunde möjligtvis vara smittsamt. 

Människor trodde att om män spenderade en lång tid tillsammans som t.ex i armén eller på sjön, uppstod det tillslut sexuella relationer mellan dem. Denna tro kombinerades med tanken om att mäns intresse för kvinnor försvinner om det har sexuella möten med män. Detta fick ett starkt fotfäste under fredstiden. 1950-talet var också en tid av stark rädsla för pedofili och homosexualitet kopplades direkt med potentiella övergrepp på pojkar.

Homosexuella hade ingen möjlighet att definiera något offentligt rum för sig själva, eller själva tala om vem de är eller vad de tycker. All definiering kom ovanifrån, från lagstiftning, medicinska vetenskaper och befolkningspolitik. På grund av det här kunde ingen känna äganderätt över den egna identiteten, utan identiteten definierades utifrån och den definierades som något riktigt fult. 

Detta är kopplat till filmen Tove i den mening att filmen visar en kärleksrelation mellan två kvinnor. Upplevelsen av kärlek är den samma för alla människor och den är inte definierad av tiden den upplevs i, till skillnad från alla dessa definitioner. 

 

I Finland rådde uppmaningsförbud fram till 1999, alltså en lag som förbjöd att prata om homosexualitet i en positiv ton, vilket också skulle ha gjort att en film som Tove inte kunde ha visats. Men denna lag hade ingen praktisk förverkligande, inga böter eller straff delades ut, så vad hade lagen för påverkan då?

Det som hände var självcensur, vilket begränsade ämnen som till exempel riksradion hanterade. När det gäller dessa förbud befinner vi oss i en gråzone, och man måste hela tiden fråga sig själv "kommer jag dömas eller få böter för det här?".

Förbudet handlade om att människor inte hade en rätt att existera och det har en mycket djupare inverkan än att förbjuda visandet av någon enskild film eller ordnandet av ett evenemang. Egentligen får du inte synas, vilket tyder på att det finns något förkastligt och ont i dig. Finns det verkligen ett värre straff än att vara socialt utestängd från samhället?



För att summera är konsekvensen av denna lag i Finland att på individnivå får individen inte vara sig själv eller se sig själv representerad, samt att sociala normer och idéer stärks på samhällsnivå.

När man ser tillbaka till 1950-talet i Finland, så fick inte individen själv sitta kring det bord var hen definierades. De inblandade själva tystades, och sedan talade något propagandamaskineri om för dem vad de är.

Under hela 2000-talet har vi levt i en viss befrielses tid i västvärlden: För en gångs skull får personer själva tala om vem och vad de är, och expertisen har överförts till individen själv istället för att definitionen av vem de är har getts utifrån. 


Vilken samhällelig påverkan har det för minoriteter att bli representerade i en film som exempelvis Tove?

Det är erkännandet av mångfald. Mångfald har alltid funnits, men det faktum att människor själva kan identifiera sig i exempelvis filmer, har inte alltid gjort det. Vi behöver kulturella representationer, språk och perspektiv, som vi kan få styrka av och förklaringar till vår egna inre känslor. 

I filmen Tove visas människans mångfald och genom att se det kan människor få något att greppa i gällande deras egna upplevelser.  


Vad är det som du som historiker vill att folk ska veta om köns- och sexuella minoriteters historia? Vad har du hoppats kunna förändra i människors uppfattning om den här biten av historien?

Egentligen två saker: för det första finns det ingen tydlig utveckling från mörker till frihet. Det är viktigt att erkänna att t.ex Finland har vi haft en väldigt befriad atmosfär, till exempel på landsbygden. Dömande och kriminalisering är en ganska kort del av vår historia, vilket i stor utsträckning berodde på befolkningspolitiken, men de är i sig inte en större del av mänskligheten.

Sexualitet och genus är frågor som styrs i samhället. Det är viktigt att människor skulle förstå att rättigheter måste ständigt försvaras. Vi kan snabbt glida tillbaka till 1950-talets mörkare föreställningar, vilket man ser att har hänt i många länder, så som Polen, Ryssland, inklusive Ungern och vissa östafrikanska länder. 

 

 

Vem?

Namn: Sandra Hagman

Yrke: Forskare, lektor inom socialvetenskaper vid Yrkeshögskolan Diakonia i Helsingfors

Utbildning: Doktor i historia från European University Institute, två magisterexamen i samhällsvetenskaper från Östra Finlands universitet.

 

Skribent: Rebecka Vilhonen, FinnAgora 

Foto: Pinja Nikki