Den finländska journalisten och författaren Meri Valkama deltar i den internationella bokfestivalen som ordnas i slutet av september vid Millenáris Park i Budapest. Valkamas debutroman ”Sinun, Margot” har blivit en stor succé i Finland. Romanen handlar om en finsk familj som år 1983 flyttar till DDR då familjens far blivit anställd som utrikeskorrespondent. 



Du kommer delta i den internationella bokfestivalen den 30 september här i Budapest, har du besökt Ungern tidigare?

 

Jag har varit i Ungern en gång innan då jag var på interrail. Det är redan över tjugo år sen dess, och det var också en kort, några dagars visit. Budapest var mycket attraktiv. Jag kommer ihåg att vi besökte statyparken där man hade samlat gamla statyer från den socialistiska tiden. Det var en mäktig plats.

 

Din debutroman ”Sinun, Margot” har varit mycket populär och en framgångsrik bok, hur har det varit att plötsligt bli en känd författare?

 

Året som gått har varit helt galen. Det har nu gått ett år sedan Sinun, Margot publicerades och det har varit få stunder då jag har känt att jag haft tid att stanna till, andas och tänka på hur den här förändringen har känts för mig. Mitt liv har i sig inte ändrats då det kommer till de grundläggande sakerna, men rent professionellt har det hänt stora förändringar.

 

Jag glädjer mig speciellt mycket åt att boken tagits emot så bra att det har möjliggjort att jag även i fortsättningen kan skriva prosa. Största delen av Sinun, Margot är skriven vid sidan om andra arbeten. Då det blev för tufft sade jag upp mig från mina andra arbeten. Jag sålde också min lägenhet och finansierade mitt sista år av skrivandet med det. För mig var det en stor risk att ta, då jag inte visste om det skulle vara värt det. Nu i efterhand vet jag att det var det. Som bäst håller jag på att skriva min nästa roman inför vilken jag fått ett tvåårigt bidrag. 

 

Hur kom du på idén att skriva denna bok och hur har skrivprocessen varit?

 

Idén kom under hösten 2011 då jag studerade vid Kritiska högskolans författarskola. Jag bestämde med vid början av mina studier att jag vill skriva en roman. Till en början tänkte jag att det skulle ta två år att få ihop manuskriptet men det tog slutligen tio år. 

 

Ämnet som behandlas i romanen är komplicerad och krävde därför en hel del tankearbete, forskning, bakgrundsintervjuer, skrivande och renskrivande. Redan i början av skrivprocessen kallade jag boken för en pysselroman, då det bestod av så många olika beståndsdelar som skulle fungera tillsammans. Jag arbetade med boken mer aktivt under de två åren som jag studerade, efter det kom vardagen som då fortfarande bestod av två små barn och ett dagjobb. Margot blev under den tiden en sidosysselstättning. 

Som barn bodde jag fyra år i DDR på grund av min fars arbete. Efter att DDR föll, kunde jag inte på flera år sluta tänka på landet och dess system. Under tiden av DDR hade Finland mycket bra relationer till både öst- och västtyskland, och vi hade mycket studie- och kulturutbyte med DDR, som betraktades som en förebild för socialism. Efter att Tyskland förenades ändrade det här helt och hållet, plötsligt ansåg man att allt som varit bra med DDR nu var dåligt, till och med kriminellt. Det här tyngde på sinnet och som vuxen förstod jag att jag vill bearbeta det här på ett eller annat sätt i form av litteratur. 

 

Hurudant var bakgrundsarbetet inför skrivandet av boken?

 

Jag läste mycket olika böcker som relaterade till DDR och tittade på alla tillgängliga tv-program och filmer, samt lyssnade på musik från DDR tiden, gick på muséer och läste forskningar. Jag intervjuade flertal människor och jag studerade också ett år som tidningen Helsingin Sanomats stipendiat vid Freie Universitätet där jag gjorde enbart DDR studier. 

 

Händelserna i boken äger huvudsakligen rum i DDR och du bodde där också själv som barn. Vilka minnen och associationer väcker DDR hos dig och vad önskar du att människor skulle veta eller förstå om DDR?

 

Jag önskar att människor skulle förstå att de som bodde i landet och infann sig i dess system levde en likadan vardag som var som helst annanstans. Vardagen är sig lik överallt. Det är inte sant att förföljelsen av Stasis skulle ha stämplat veranda människans varje stund, som man idag verkar tro. Jag påstår inte att Stasi inte skulle ha påverkat mångas liv likaså att det inte fanns frihet att resa, utan att det nog fanns mycket annat i människornas liv, också mycket bra. Det var förbjudet att prata om det här efter att DDR föll och det är även många östtyskars erfarenhet. Arbetslöshet, skuldbeläggning, fattigdom eller svält hörde inte till vardagen i DDR, de hörde till ett kapitalistiskt samhälle. Trots det har pratar vi beundrande om det kapitalistiska samhället och igen föraktande om det socialistiska. Jag gillar inte den här typen av svart-vitt tankesätt. DDR hade bra och dåliga sidor likasom nutidens Tyskland har bra och dåliga sidor. Inte ett enda samhälle eller människa är inte antingen eller utan både och.

 

Vilka ämnen eller teman intresserar dig nu som du eventuellt redan skriver om eller önskar kunna skriva om i framtiden?

 

Som bäst arbetar jag med min andra roman där jag centrerat frågan om om vi som samhälle är dömda att upprepa historien. Ämnet är såklart mycket aktuellt med tanke på situationen i Ukraina och Ryssland och å andra sidan också på grund av resten av Europa, så det känns meningsfullt att kunna bearbeta det här genom prosa.

 

Vilka förväntningar och tankar har du för ditt besök i Budapest?

 

Jag tycker att det är härligt att komma till Budapest! Jag älskar litteratursammankomster och det är mycket inspirerande att få träffa andra författare och höra dem diskutera om författarskap. Det är också härligt att efter en lång tid återbesöka Budapest. Det är fascinerande att se hur staden har förändrats under de senaste tjugo åren. Jag är väldigt glad och tacksam att jag blev inbjuden till detta evenemang. 



Vem: Meri Valkama

 

Yrke: journalist och författare

 

Utbildning: Studier vid Kritiska Högskolan och Freie Universität i Berlin. 

 

Hobbyn: joga, promenader tillsammans med hundarna.

 

Rebecka Vilhonen

FinnAgora