Hej Alma, vem är du? 

Jag heter Alma Pöysti och jag är skådespelare. Jag blev klar med min utbildning på Teaterhögskolan i Helsingfors 2007, och har sedan dess jobbat i Finland och Sverige, och lite i Danmark. Jag har främst jobbat med teater, men nu de senaste åren har jag jobbat framför kameran, med film och tv-serier. Jag är finlandssvensk, pratar svenska som modersmål, men annars pratar jag också finska, engelska och lite franska. 

Visste du alltid att du ville bli skådespelare?

Nej, inte visste jag alltid det, men nog har jag haft en stark passion och kärlek till teater från att jag var riktigt liten. Men att jag själv skulle bli skådespelare var kanske inte en självklarhet utan något som jag har hittat fram till med tiden. Till saken hör att många i min familj har jobbat med teater i flera generationer så det har varit en väldigt närvarande konstform i mitt liv, vilket ändå inte betyder det skulle ha funnits någon automatik kring att själv bli skådespelare. Men kärleken och fascinationen för teater och skådespeleriet har nog funnits med mig hemskt, hemskt länge. Att sedan själv våga bli det och tro på det var ett annat val. Det kändes som att det behövde vara ett medvetet val, inte något en bara kan testa lite på, utan en måste vara målinriktad. Kanske berodde det delvis på min familjebakgrund, att det inte kändes som om jag bara kan gå och leka lite, utan att det måste vara på allvar om jag ska våga mig in på den banan.  

Fanns det några andra yrken som du övervägde? 

Jag har jobbat som guide och som närvårdare. Jag har alltid varit intresserad av litteratur och människor, så kanske något kring humaniora. Eller äventyrare! Jag älskar att resa och möta olika kulturer, människor och språk. Men skådespeleriet är på det sättet så fantastiskt, att det kan kombinera allt det jag är intresserad av, det finns så mycket att utveckla och man är aldrig, aldrig, aldrig färdig med det. Det finns så mycket att lära sig både fysiskt, filosofisk, analytiskt och psykologisk… det förenar allt, det forskar i vad det är att vara människa. Så jag är hemskt lycklig över att mitt yrkesliv har blivit skådespelarens. 

Tove-filmen är vår öppningsfilm på vår finländska filmfestival Finn Filmnapok i Budapest i februari. Vill du berätta lite om hur var det att filma filmen? 

Det var en helt otroligt fin arbetsgrupp och regissören Zaida Bergroth och fotografen Linda Wassberg hade ett underbart samarbete. Och jag fick vara med där, vi blev en triangel som kändes stark och modig och känslig. Det var ett jättefint samarbete med hela teamet, hur vi jobbade med filmens värld och detaljerna i den. Jag jobbade ganska tätt me t.ex. Kostymören, scenografen och den grafiska desginern, tillsammans bollade vi idéer för att skapa en helhet, och det är inte alltid som skådespelaren får den möjligheten, vilket var otroligt värdefullt. Sen var det ju ett ganska vådligt företag överhuvudtaget, jag har kallat det för en mission impossible, hur kan man göra en film om Tove Jansson? Zaida sa, “Man kan ju bara misslyckas, men låt oss misslyckas på ett intressant sätt”, och när hon väl sa det, blev det ganska förlösande, för då kunde vi släppa pressen. Att överhuvudtaget göra en biopic är svårt, hur kan du göra en människas liv rättvisa på två timmar? Det känns förmätet att ens göra anspråk på det. Det var ett klokt val att begränsa historien till en 10 års period, då kan man fånga väldigt viktiga vändpunkter i hennes liv, men inte heller göra anspråk på hela kakan.

Det var en stor helhet som drämde mig i skallen då jag fick studera Tove. Det hela började för min del med research och repetitioner 2016 då jag skulle spela Tove på Svenska Teatern 2017 i pjäsen Tove av Lucas Svensson. Inför det gjorde jag ett ganska stort förarbete som jag sedan kunde fördjupa mig i under mitt rollarbete för filmen. Jag tog lektioner i att måla och teckna, jag satt och övade på hennes handstil. Vi hade en ljuvlig grafiker, Sandra Wahlbeck, en konstnär som har jobba mycket med film, och hon och jag satt där i Helsinki-filmis källare och funderade på i vilken ordning olika streck går i ett mumintroll. Sen jämförde vi våra händer, och det var tur att vi hade precis likadana händer. Så vi blev Toves hand, så när mina förmågor inte räckte till kunde Sandra komma in och rädda mig. 

Filmen är filmad på riktig film, det var helt i Toves anda. Det var jättefint att de satsade på det, eftersom det är ganska dyrt att göra det, det var ett estetiskt klokt val. För mig var det mycket tekniska saker att lära mig kring kameraarbetet, eftersom jag mest har jobbat på scen. Det var en ganska stor och omvälvande resa på många sätt, att få göra filmen Tove. 

Filmen har tagits emot väl av både publik och kritiker, den har vunnit mycket priser och setts världen över. Hurdan respons har du fått?  

Det är jättefint, för jag får personliga och fina tackmeddelanden av människor från allt från Cuba, till Japan och USA, från alla världsdelar. Det verkar som att oberoende var du kommer ifrån så hittar folk in i filmen och tar den till sig. Det är dels många som skriver att de vill ta ut svängarna i livet lite mera efter att ha sett den där filmen och vill gå hem och dansa, och det är ju helt ljuvligt. Sen finns det en annan sorts respons och det är några stycken som har skrivit att de kanske inte vill vara mera som Tove Jansson, men att de skulle vilja leva lite mera som sig själva. Tydligen väcker filmen en sådan tanke eller lust, och det är också helt otroligt fint att den får en sådan genklang hos någon som ser den. Och det är ju helt Tove Jansson, det hon väcker i folk är helt universellt, helt oberoende om de bor på andra sidan jordklotet så finns det någon slags medmänsklighet som är igenkännbar och en humor som fungerar på olika håll i världen. 

Vad har din relation till muminvärlden varit innan du tagit dig an rollen som Tove Jansson? 

Jag har insett att redan innan jag kunde prata fick jag ta del av Toves historier, för i min familj läste vi mycket högt, Hur gick det sen? - boken och Knyttet hörde till de första. Jag har insett att när jag har börjat prata så har jag redan haft mycket av de där Tove orden i mig. Så jo, jag har läst massor, med tiden började jag läsa novellerna och vuxenlitteraturen och bekanta mig med henne som konstnär. Nu har jag nog läst det mesta av och om henne. Vissa saker ganska många varv redan, och det är roligt att återkomma till de där böckerna som jag läste redan som barn. De ändrar ju i betydelse med tiden, när man får egna erfarenheter i livet så börjar saker betyda något annat fast man återkommer till sina gamla, kära historier. Det är väl också något som är väldigt typiskt för Tove, hon lyckas underhålla både barn och vuxna samtidigt med samma text. 

Jag har ju jobbat väldigt mycket med Toves material också utöver de här gestaltningarna. Jag håller nu på att läsa in hennes noveller som ljudböcker för Förlaget,  och på det sättet fortsätter den här resan i lite olika former. 

Du kommer att besöka Budapest under vår filmfestival i februari. Hurdan är din relation till Ungern? 

Jag har varit i Budapest på interrail, det var bara en dag eller två för 20 år sedan. Så jag ser mycket fram emot att få komma dit, det är ju en jättevacker stad. Jag ser fram emot att få upptäcka Budapest, för jag kan inte säga att jag skulle vara särskilt bekant med den. 

Det jag vet om Ungern och människorättsläget där är ju mycket bekymmersamt, men därför är jag extra glad att få komma dit med Tove filmen. Jag hoppas den kan visa hur Tove såg på kärlek, att det inte spelar någon roll vilket kön ens förälskelse har, det är ju människan en blir förälskad i. Det viktiga är att älska. Jag vet inte hur mycket utrymme det finns för sådana diskussioner i Ungern. 

Det ska bli spännande att komma dit och möta publik och föra samtal kring filmen. Kanske också på det temat, eftersom det är så viktigt. Jag är jätteglad att den här filmen har visats i Ryssland, i Polen och nu i Ungern. Jag trodde till exempel att den skulle censureras i Ryssland, men det har den inte blivit. Den har inte heller fått så mycket uppmärksamhet, det finns ju olika sätt att tysta någonting. Det känns fint och jätteviktigt att den visas i länder där den kan betyda någonting på ett annat sätt för människor som hör till sexuella minoriteter, om den kan vara inspirerade eller upplyftande eller ge lite mod. 

Har du haft möjligheten att resa någon annanstans i världen med Tove filmen under den här tiden?

Till Tyskland och Sverige. Vi var på filmfestival i Lübeck och så var jag i Bamberg i somras, och så har vi varit på Göteborgs filmfestival. Men fysiska resor har det varit ganska snålt med. Men själva filmen har ju rest utan oss, den har varit till 60 länder, den hade precis premiär i Japan. Det har gått jättebra för filmen, och det är ganska ovanligt att en finlandssvensk film har en sådan spridnig. 

Det växer hela tiden, vi får nya distributörer, vi ska ha premiär i Tyskland i mars och vi fick nyss en fransk distributör. Det finns ännu stora länder som inte ännu har släppt den, för att man har väntat på en bättre timing under corona. Själva filmen får resa, vilket är det viktigaste, fast jag gärna skulle vilja hänga med. Det är det som är kul, att får träffa olika publiker från olika kulturer och olika håll i världen. Det är ju spännande att se hur den resonerar. 

Det är lite roligt att folk om i världen får höra hur finlandssvenska låter, det tycker jag är ett extra bonus. 

Har du några andra arbeten på gång just nu? 

Massor. Jag har hållit på att filma hela året egentligen, allt från tv-serier till långfilm. Just nu håller jag på att filma en långfilm där har jag en av fyra huvudroller. Dessvärre är det inte offentligt än. I somras har jag filmat Händelser vid vatten med Mikael Marcimain, det blir en tv-serie som är baserad på Kerstin Ekmans roman. Jag varit med i LasseMaja, där spelar jag Barbro Palm och jag har varit med i en polisserie, Harjunpää, där jag spelar polis. Sen har jag också gjort tre kortfilmer här i slutet på sommaren. Det är fart på, men det är mycket roliga saker på gång. I februari ska jag göra ett samarbete med Cantores minores, Helsingfors kammarkör och uusinta ensemble, vi ska göra “Bygden” av Erik bergman och Lars Huldén. Jag fungerar som reciatör. 

Jag har haft en otrolig tur med timingen på Tove filmen, för filmjobben började komma efter den. Skulle jag vara kvar i den arbetsbilden jag var i innan Tove filmen skulle jag som många andra frilans skådespelare som jobbar på teatrar vara helt strandsatt när produktioner skjuts fram eller inhiberas. Det är tur att vi kan filma men det är nog väldigt osäkert inom branschen överlag. 

Något mer som du vill hälsa till läsarna?

Jag hoppas att de kommer och ser filmen och att de njuter av den. De får gärna komma dit och ta ett glas vin och hoppas att de får en upplevelse. Och om det är mot förmodan någon som inte känner till Tove Jansson så kan jag bara gratulera och säga att de har något fantastiskt framför sig att upptäcka, en riktigt häftig människa. Där kan den här filmen vara en ingång. Särskilt utomlands är det många som inte är riktigt beredda på det här. Det finns också många som har haft bilden av Tove Jansson som en gammal sagotant. Och det är många som har upptäckt henne som bildkonstnär via filmen, vilket är glädjande. Det är fint, det var ändå det som var viktigast för henne, så för Toves egen skull är jag så glad att filmen har kunnat lyfta fram konsten.

Det är ju roligt hur det hela tiden dyker upp nya Tove Jansson tavlor. Det var precis som i filmen att hon under kriget betalade mycket räkningar med konst, det var hårdvalutan under kriget, man räknade med man kunde sälja konst på nytt. Fortfarande kan det dyka upp hittills okända tavlor av Tove Jansson, som hon betalat t.ex. tandläkarräkningar eller ved med. Det är häftigt. 

 

Vem?

Namn: Alma Pöysti

Utbildning: Magister i teaterkonst, Teaterhögskolan i Helsingfors (2007)

Bosatt i: Södra Finland  

Hobbyn: Utöver läsning är biodling en ny hobby som uppstod under pandemin. Jag har två bikupor ute på en ö i Lovisa. 

Favorit muminkaraktär: Allihopa, men jag har en förkärlek för Susanna i den farliga resan, hon är en arg och nyfiken flicka. 

 

Mirjam Ekelund

FinnAgora

 

Bild: Marica Rosengård.