Hej Jarmo, vem är du?
Jag är finsk medborgare och jag har bott här i Ungern i 30 år, alltså hälften av mitt liv. Jag är född i Tavastehus och gick i skolan där. Jag genomförde mina senare studier i huvudstadsregionen och mina första jobb var också där. I början av 90-talet flyttade jag till Ungern. Jag är det enda barnet i min familj och är utbildad forstmästare.


Hur kommer det sig att du studera just skogsbruk?
Under min skoltid var jag en entusiastisk naturälskare och ville få ett naturnära yrke. Jag arbetade inom skogsindustrin i 4-5 år, varefter jag oväntat förflyttades till en helt annan värld. Jag bytte från forstmästarens uppgifter till värdepappershandlare på Helsingfors börs.


Vart bar din resa efter dessa uppdrag?
I slutet av 1980-talet upplevde Finland en lågkonjunktur och även värdepappers- och investeringsmarknaden kollapsade, samtidigt som Östeuropa befriades från kommunismens ok. Det skrevs mycket om Ungern i offentligheten, och av alla Östeuropeiska länder fattade jag av någon anledning intresse för Ungern. Via vänner och kontakter hittade jag personer i Ungern som var intresserade av att hitta expertis på värdepappersmarknaden och tillsammans med ungerska K&H banken startade vi ett mäklarföretag vid namnet Nordline RT, som började utbilda ungerska experter på området.


Det var säkerligen en exceptionell tid. Vad minns du från den tiden?
Det finns många fina minnen därifrån. Det var underbart att se glädjen som rådde i Budapest när landet befriades. Höjdpunkterna i mitt liv var att få underteckna öppningshandlingarna för den ungerska börsen tillsammans med en vän, och att uppleva atmosfären på kongresscentret när den historiska börsen öppnade sina dörrar igen. Att vara delaktig i en sådan förändringsprocess är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.


I början av 90-talet omfördelades den nationella egendomen här och alla ville ha sin egen del av kakan. USA kallades en gång i tiden för vilda västern, men här i Östeuropa var 90-talet vilda östern. Och det hände ganska otäcka saker här då. I affärslivet kunde folk till och med ha en daglig rädsla för att något skulle hända dem, att en bilbomb skulle explodera eller att något ännu värre skulle hända. Det hände också i min närhet när en affärsman mördades av en bilbomb, vilket ledde till att flera personer dog och vårt kontor som låg mitt emot brottsplatsen skadades. 
Det gemensamma företagets historia fick sitt slut få banken löste ut alla oss finländska aktieägare. Det var slutet på mina arbetsuppdrag här, men jag hade redan hittat min plats i Ungern och Budapest, så jag stannade här.

Vad jobbade du med efter det?
Efter det grundade jag ett litet handelsföretag som representerade vissa finska produkter i Ungern. Vi importerade bland annat Bergenheim-kosmetik, Tikkurila-färger, Huhtamäki-godis, bilstolsöverdrag, Upofloor-golvmaterial och bland annat  Valios modersmjölksersättning, en produkt som helt saknades på den ungerska marknaden på den tiden. Vi levererade också några lass Lapin kulta-öl till finska FN-fredsbevarande styrkor i Zagreb. Jag har levande minnen av mitt besök vid FN-styrkornas bas.


Jag drev handelsföretaget i några år, varefter jag fokuserade på tryckeriverksamhet. Jag hade grundat ett privatägt tryckeri i Székelyudvarhelyy, Rumänien, i början av 90-talet. Det var, såvitt jag minns, det andra privatägda företaget som etablerades i landet efter Nicolae Ceaușescus tid. Detta tryckeri, vid namnet Infopress, blev ett av de största tryckerierna i Östeuropa och är fortfarande aktivt. Min del av historien slutade på 2000-talet när vi sålde det mesta av tryckeriets andel till en engelsk investeringsfond.


Hade du själv ett förhållande till litteratur på den tiden?
Inte till litteratur, men kanske kom min bakgrund som forstmästare fram eftersom det fortfarande handlade om skogsprodukter, om sen i en lite mer förfinad form.


Vad hände sen?
Jag hade träffat min nuvarande fru -97, och vi hade gemensamma projekt tillsammans. En av våra gemensamma drömmar var att starta ett eget café i hjärtat av Budapest, och den gick i uppfyllelse 2004. Caféet hette Café 22, eftersom det låg på Síp gatan 22. Vi hade cafét i några år, tills en större lokal precis intill blev ledig. Där skapande vi sedan vårt drömcafé vid namnet Cafe mood. 


Cafédrömmen hade vaknat under utlandsresor och vi kände att vi var de första som introducerade specialkaffet till Budapest. Vårt kaffe kom från Finland, och vi gjorde specialrostning för den ungerska marknaden i samarbete med Robert’s Coffee. Överraskande nog hittade jag en ny sida hos mig själv igen då jag bestämde mig för att prova att baka. Det utvecklades till att hälften av kakorna på caféet skapades genom mina händer. Jag bakade för finländare bekanta delikatesser, som kvargkaka och blåbärspaj, och de verkade också smaka ungrarna. Vi hade kul i caféet och de verkliga läckerheterna var alla dialoger och samtal med olika kunder.
2012 blev jag allvarligt sjuk och som ett resultat stängde caféet sina dörrar. I sig en sorglig historia, men den goda sidan är att jag inom några år övervann min sjukdom och är i full kraft igen. Och 2017 hände något mirakulöst igen som förde konsten in i mitt liv.

Hade du ett förhållande till konst innan du började skapa konst själv?
Redan i Finland hade jag ett konstgalleri tillsammans med min före detta fru, och en av våra första utställningar var en utställning med ungerska moderna konstnärer i Tavastehus.
I Ungern gick jag på många konstutställningar, lärde känna konstnärer och samlade på konst. Jag har sysslat mycket med konst i mitt liv, men alltid som åskådare. Jag hade aldrig skapat något av konstnärligt värde med mina egna händer under mitt liv. 


Det började så att min fru hade märkt att jag var bekymrad och hon föreslog att jag skulle prova på att måla om det skulle ge mig något annat att tänka på. Hon köpte akrylfärger och målardukar till mig i julklapp och sa här har du, försök få något gjort. Jag försökte, och det var där allt började. Att skapa konst är väldigt avkopplande, det skapar glädje i mitt liv och hjälper mig koppla bort från vardagen. Det har blivit en del av mitt liv. Man märker hur man utvecklas och inspiration föds hela tiden. Jag känner att jag ständigt har en glädje att skapa. Det kan ha funnits i mig hela tiden, men har bara inte kommit ut förr.


Vad inspirerar dig?
Först målade jag minnen av det liv jag levt. Mina första verk var till stor del figurativa verk med fåglar, träd och skog i intensiva färger. Därefter blev temat mitt dåvarande livs aktuella händelser och upplevelser.


Under det senaste året har det figurativa och primitiva sättet att förverkliga konst lämnats bakom mig och nu målar jag mer abstrakta verk. Storleken på verken har också ökat i samma takt som självförtroendet och kanske likaså behovet av att uttrycka sig på större ytor. Gemensamt för alla verken är fortfarande de starka glada färgerna och med dessa verk vill jag uttrycka min livsglädje.  


Jag har också haft utställningar och fler kommer också nästa år. Jag vill dela denna glädje och fröjd med andra människor, och kanske också samtidigt uppmuntra andra att utforska sig själva, kanske det finns dolda talanger inom er också. Låt inte andra människor påverka er, utan låt era talanger komma fram! 


Du har bott i Ungern länge och har sett det här samhället genom olika roller. Hur upplever du att Ungern har förändrats under din vistelse här? 
Jag har bott i Ungern i 30 år, och det är just under dessa år som vi levt i befrielsens tid. Efter Berlinmurens fall genomgick även Ungern stora förändringar. Ungern har förändrats på många sätt och, naturligtvis är mitt perspektiv mest på hur Budapest har förändrats.


Staden jag flyttade till -89 hade en väldigt annorlunda stadsbild än den har nu. Staden var mörk om kvällarna och dess karaktäristiska doft var doften av tvåtaktsbilar. Det var lite trafik och folk i rörelse, och knappt några turister. Idag är Budapest en populär destination för många européer och turister från hela världen. Miljontals turister besöker staden årligen och det har förändrat stadsbilden mycket. Själva staden har förstås också utvecklats på många olika sätt.


Hur det är med människorna? Nog har också de förändrats. I början av 90-talet var livet inte lika hektiskt som det är idag. Det var lättare att knyta kontakter med människor och folk kände sig mer avslappnade och lugna. Naturligtvis är förändringarna på den ungerska landsbygden inte lika stor och den ursprungliga ungerska kulturen som jag mötte i början på 1990-talet kan fortfarande hittas på flera ställen.


Hur har finländare eller du som finländare behandlats här under dessa 30 år? Har det skett en förändring?
När jag först kom till Ungern var bemötandet mycket positivt och ungrarna tog emot finska besökare med öppna armar. Då berättade många till mig, att de hade önskat att också Ungern skulle ha fått leva som Finland gjort under decennierna efter andra världskriget. Ungrarna verkade ha en speciell plats i sina hjärtan för finländare. Finskhet är inte längre en speciell faktor här. Jag är också ledsen över att berätta att under de senaste åren har jag märkt att de utlänningar som bor här inte längre behandlas lika öppet och positivt som tidigare.


Vilken typ av upplevelser har du haft i närområden eller när du rest? 

Min fru är ungerska och när vi har rest som familj med vår dotter har vi märkt att attityden till ungrare och Ungern också har förändrats. Fram till för några decennier sedan, när vi berättade att vi var från Ungern, ansågs det vara intressant och responsen var mycket positiv. Och nu de senaste åren har vi märkt att när vi nämner att vi kommer från Ungern så väcker det irritation hos folk. Vi vet inte var förändringen kommer ifrån, vi är samma familj som tidigare, men andras förhållningssätt är mer reserverad och responsen är mer negativ än positiv. Och jag mår riktigt dåligt över att min partner har svårt att berätta om sitt hemland, eftersom det borde vara en fråga om stolthet och glädje, som Finland är för mig.

Hur tycker du att samarbetet mellan Ungern och Finland bör utvecklas?
Det finns nästan alltid utrymme för förbättring i relationer mellan alla länder. För Finlands och Ungerns relation kommer jag på att man kunde vidareutveckla exempelvis utbildningssamarbete, och samtidigt kunde man utveckla samarbetet med anknytning till vetenskap. På den kulturella sidan har Finland och Ungern traditionellt haft många gemensamma projekt i decennier, men det finns förmodligen ännu mer att göra även inom den sektorn.
Tyvärr kan jag säga att det har skett en nedkylning i ländernas politiska relationer. Åsiktsutbytet har varit intensivare och det verkar råda brist på ömsesidigt förtroende för dialog, och det sker mer i EU-forum än direkt mellan länder.


Vad har du för relation till Finland och Ungern?
Finland är mitt fosterland, där jag växte upp, gick i skolan och lärde mig om livet. Mina rötter finns i Finland, och inget kan förändra det. Jag har bott i Ungern i 30 år och jag har också lärt mig att gilla det här landet och de här människorna, men Ungern kan aldrig ta Finlands plats från mitt hjärta. Båda länderna är viktiga platser för mig, men på olika sätt.
Finland finns i mina tankar på en daglig basis. Jag har familj och vänner i Finland, och jag bär alla minnen relaterade till Finland inom mig. Jag kommer också oavsiktligen att tänka på Finland vid olika tider på året, på vintern saknar jag snödrivorna och om somrarna ljuset och sommarens dofter. Lyckligtvis kan jag åka på besök, och jag besöker Finland ofta årligen. 


Syns Finland också i din konst?
Ja, det gör den, jag tittade precis på mina verk från förra året, som visades på min utställning i Tavastehus i höstas. Där fanns några verk med vintertema, där jag hade velat måla den finska vintern som jag saknar. 


Har du någon utställning på gång just nu?
Nästa kommande utställning är i Helsingfors, på Ungerns kulturinstitut på Kaisaniemigatan. Mittemot kulturcentret ligger Forsthuset vid Helsingfors universitet, alltså mitt tidigare lärosäte. Dessutom är det viktigt för mig att jag får presentera mitt arbete i ett utrymme som kombinerar både det finska och ungerska. 


Du har helt klart varit redo för stora livsförändringar under hela ditt liv.
Om jag granskar mitt liv såhär i efterhand, så är jag inte en person med enbart en karriär. Det bär en viss rikedom, men kanske jag också har velat visa till mig själv att jag kan förnya mig och göra saker som är helt oberoende av varandra.
Jag har varit djärv i mina beslut, men jag har alltid lyssnat på mitt inre och mitt hjärta. Jag har inte låtit andra människors förväntningar eller förhoppningar påverka mig och jag har gjort det som har känts bra för mig.  


Har du fortfarande drömmar i fickan som väntar på att förverkligas? 
Att resa har alltid varit viktigt för mig och min familj, och det finns fortfarande många platser som jag inte har besökt än. 
Jag skulle också vilja uppleva mer av hur det känns att vara far/morfar. Jag skulle vilja lära mina barnbarn om livet, dela med mig av mina egna erfarenheter och ge dem råd för sina framtida liv. Min dröm är att göra den rollen bättre. 


VEM?
Namn: Jarmo Nieminen

Utbildning: Forstmästare

Bosatt i: Budapest

Fritidsintressen: Cykling, målning, Tokaj-viner

Resmåls rekommendationer: Staden Szeged, Székelyföld, Tokaj vinregion och många ungerska nationalparker

 

Hanna-Mari Ristimäki

FinnAgora