< Back

Fundraising även viktigt för aktörer inom kulturfältet - Månadens gäst är Heidi Lehmuskumpu

14.5.2021 11:15 till 15.5.2021 11:15

FinnAgora börjar en ny intervjuserie! Varje månad kommer vi att publicera en intervju med en intressant gäst. Seriens andra gäst är finländska kommunikations-, marknadsförings-, fundraising och interresent relations expert Heidi Lehmuskumpu. Lehmuskumpu kommer att  delta som keynote talare på ungerska kortársPR evenemang Art is Business den 14 maj. Evenemanget arrangeras på nätet. 

Fotograf: Mikko Käkelä 

Vem?

Namn: Heidi Lehmuskumpu

Yrke: Expert inom kommunikation, marknadsföring, fundraising och intressent relationer. 

Utbildning: Magisterexamen i ekonomi från Aalto universitet, Arts Management magisterexamen från konstuniversitetet Sibelius akademin, magisterexamen i Fundraising and Grantmaking från New York University. Skriver för tillfället avhandling vid konstuniversitetet Sibelius akademin. 

Arbetshistoria: Fundraising chef på Nationaloperan i Finland, fundraising och alumni verksamhetschef vid Helsingfors universitets medicinska fakultet. För tillfället arbetar med företagsansvar och som kommunikationschef för arbetspensions försäkringskassan Ilmarinen. 

Fritidshobbyn: Jogga, att gå på gym och yoga. Är verksam inom Rotary med ungdomsutbyten utomlands. Passionerad om jazz och har sjungit i flera olika band. 

Boplats: Helsingfors

 

Du kommer att delta som föreläsare på den ungerska Kortárs PRs event Art is Business, som sker förstås via nätet. Är Ungern ett bekant land för dig sen förut? 

Tyvärr har jag inte ännu besökt landet, men jag har hört mycket gott. Min förra frisör hade kontakter till Ungern och hon berömde mycket lokala kulturen och ungerska viner. När jag studerade på Art Management studielinjen var en av studenterna ungrare och hen talade också mycket gott om landet. Jag är säker på att även efter kommande tillställning blir jag inspirerad att besöka Ungern.  

 

Ditt yrke är som expert inom kommunikation, marknadsföring, fundraising och intressenter, vad betyder detta och hur hamnade du i detta yrke?  

Det röda trådet genom hela min karriär har varit kommunikation och relationer mellan intressentgrupper. Jag har sett på detta från olika vinklar: som journalist, från företagslivet samt konst- och vetenskaps organisationer.  

För mig är fundraising skapandet av långvariga relationer genom kommunikation, marknadsföring och försäljning. Det har varit fint att vara en del av utvecklingen av fundraising på Nationaloperan samt Helsingfors universitets medicinska fakultet. Numera jobbar jag inom näringslivet, men utöver det konsulterar och föreläser jag om fundraising. Samt skriver jag en avhandling om konst organisationers fundraising vid konstuniversitetet Sibelius akademin.  

Säkert har kärnan i mitt yrkesval att göra med min vilja att inspirera, berätta berättelser som drar med folk samt få andra med i för en själv och för organisationen viktiga saker. 

Till mig är grundtanken för fundraising viktig. Man får utveckla verksamhet och bygga relationer mellan olika intressegrupper för en organisation vars verksamhet är för en själv viktig. Till exempel för mig är performativ konst viktigt och därför jobbade jag på operan. 

Fundraising är också ett jobb som inspirerar, man får skapa idéer med alla kommunikationsmetoder som finns och med alla regnbågens färger samt utveckla olika kampanjer till olika målgrupper. 

  

Hur ser fundraising ut i Finlands kulturfält och hur har den förändrats under din karriärs gång? 

Jag har arbetat med fundraising både inom konstfältet och vetenskapsvärlden. Om man jämför dessa två fält, så måste jag säga att universitet är ca tio år före konstfältet. Universitet började med fundraising runt år 2010. Samtidigt började universiteten att utveckla sina alumniverksamhet, vilket fundraising är starkt bundet till. Alumner är närmaste intressegruppen för universitet. Förstås vissa universitet har gjort bättre för sig än andra vilket har att göra med organisationens storlek. 

Jag tänker att med ordet fundraiser eller insamlare, syftar man på den som skapar relationer och tar med sig pengar in till organisationen. Pengar kan komma in i olika former: som bidrag från fonder, donationer från organisationer eller privatpersoner eller som sponsorkontrakt med företag. På konstfältet har man traditionellt fokuserat på sponsorkontrakt och företagssamarbeten. Förut kunde organisationer få donationer men det har inte aktivt bett om dem. Förstås har konstfältet haft mecenater i alla tider genom historien, men det är nytt att konstorganisationer har aktivt börjat kommunicera och bygga organisationsstrukturer så att man kan be allmänheten om donationer. 

 

Vilka faktorer kommer i framtiden att påverka fundraising på kulturfältet i Finland och hurdana förändringar kommer vi att se? 

Jag tror att corona ökar allmänhetens förståelse om att kultur och konst behövs och att de förtjänar stöd som alla andra fält. Jag skulle hoppas att även olika donationsmottagare skulle bli jämlikt behandlade även från statsmakternas håll. 

Jag hoppas och tror att om 10 år kommer planeringen av finanser för privatpersoner även inkludera erbjudandet av olika donations möjligheter, som det redan görs utomlands. Med detta menar jag att när en förmögen person köper tjänster inom finansförvaltning skulle även donations möjligheter presenteras som ett alternativ och inte enbart erbjudas fondplacering eller aktieköp. Speciellt i USA är det vanligt att fråga hur mycket av förmögenheten vill man ge till välgörenhet. 

Jag hoppas också att i framtiden även konst organisationers ledningar ser fundraising som en investering: det skapar inte pengar omedelbart, utan målet är att bygga relationer. Pengar kommer när relationerna blomstrar. 

 

Har du tips kring insamling för konstnärer, teatergrupper eller andra aktörer inom kulturfältet? 

Det finns många vägar att gå. Att be om donationer öppet och av allmänheten kräver tillstånd och då måste man komma ihåg att sköta om byråkratin, men andra vägar kräver inte samma administration. Allt utgår ifrån att organisationens ledning är bakom saken. Därefter tänker man på vad är ens egna organisations styrkor, hur skapar man huvud meddelandet som svarar på frågorna: varför borde man ge pengar till oss just nu och vad är det konkreta man vill göra med insamlade pengarna. Efter detta funderar man på vilka kanaler och sätt kunde man skaffa finansiering. Och varifrån kunde man hitta den bästa målgruppen för vår organisation, det personer vars hjärtan slår för specifikt den organisationen. 

Jag skulle också rekommendera att glömma en onödig ödmjukhet. Genast när insamling börjar påminna om tiggeri så misslyckas den. Allt utgår ifrån att man själv tror på sin organisation och att man engagerat bjuder in andra till att bygga en starkare organisation i framtiden.   

 

Kulturevenemang bedöms även numera baserat på hur stor påverkan det haft. Hurdan betydelse har detta för fundraising på kulturfältet? 

Jag skulle vända på det så att alla donatorer, företagspartners och fonder vill veta vad man gör med pengarna, vad används det till och hurdant mervärde får man med pengarna. Det som är utmanande är att ofta när man talar om konst kan saker inte mätas. Men det som är bra är att det tvingar konstorganisationer att tänka på vad behövs pengar till och vad gör man för att pengarna ska ha ett tydligt behov. Förstås måste alla konstorganisationer skapa mervärde, annars skulle organisationerna inte finnas till. Om konstnärer bara arbetar tillsammans och ingen annan påverkas av det, handlar det endast om en intern konstverkstad för konstnärerna. Men jag hoppas också att konsten fortfarande skulle ha ett egenvärde: konst i sig själv är bra och lyfter oss från vardagen. Konst behöver inte alltid bota sjukdomar eller främja hälsa. Våra hjärtan behöver godhet och uppskakning, vilket konst ger oss, men det är svårt att mäta.  

 

Kan stöd som kommer från en källa påverka konstens frihet? Till exempel om en institution finansierar verksamheten av en teatergrupp, kan det påverka hurdana verk som grupper visar upp? 

Detta är en klassisk djävul scenario som har att göra med fundraising. Ofta frågar man: hur långt kan man gå tills man förlorar konstens självständighet? I den bästa situationen bestämmer konst organisationen och dess ledning vilka är deras tankar kring verksamhet och vad är deras huvudpunkter och mål för följande 10 år i framtiden. Sen kommunicerar det detta på ett sätt som samlar andra aktörer som tror på deras budskap. I värsta fall har inte organisationen definierat dessa saker och budskapet vilket leder till att organisationen leds av bud och förslag. En annan orsak varför saker kunde gå fel, är om finansiären tänker endast på sig själv och inte på vad som är bra för organisationen.  

Utomlands brukar organisationer ofta ha en gift acceptance policy, var det definierar hurdana donationer det kan mot ta. Till exempel där kan det vara skrivet att organisationen inte tar emot donationer associerade med cigarettindustrin. Förstås kan man inte avgränsa i oändligheter då tillslut försvinner alla aktörer. Men i en ideal situation donatorer, företagspartner eller andra finansiärer styr inte konstens innehåll, utan det går i sin egen takt.    

 

Vad tror du kommer att hända inom fundraising i framtiden?

Kanske det som jag redan nämnt tidigare att banker skulle ta donationer som en del av förmögenhetsplanering. Så att förmögna individer skulle bli tillfrågade hur stor del av förmögenheten vill det ge till välgörenhet eller om det finns någon konst organisation det vill donera till. För mig är detta en spännande tanke som jag hoppas skulle blir mer allmän.  

En annan sak är del testamentering. Många skulle ha möjligheten att testamentera del av sin förmögenhet för till exempel en konst organisation. Det som lever ensamma har ofta sin förmögenhet fast i bostaden det äger och bor i, vilket leder till att testamentet är det enda sättet det kan lämna en signifikant donation.

Jag skulle också önska att testament planering inte skulle vara ett så tabu ämne och att det kan börjas i god tid. På engelska talas om termer legacy gift, som syftar på arv, samt planned giving, det vill säga planerad givande. Att planera att lämna arv borde vara lika naturligt som att planera andra aspekter i livet. Det bara tyder på att man bryr sig om andra människor och organisationer som är viktiga för en själv.  

 

 

Rebecka Vilhonen, FinnAgora