Inka Achté är dokumentärfilmsregissör och hennes senaste långfilm Gyllene Land (Kultainen maa) kommer att visas i november i Budapest som en del av Verziós filmfestivalprogram. Gyllene Land berättar historien om Mustafe, en finsk familjefar som efter att ha hört talas om guldet som hittats på hans släkts mark, flyttar med sin familj från Finland till sin födelseort Somaliland.

 

Din film Gyllene Land handlar bland annat om tillhörighet och identitet. Vem är du och var hör du hemma?

Bra fråga. Jag heter Inka Achté och är finsk, men jag har bott utomlands under en ganska stor del av mitt liv. Jag har haft som en hat-kärleksförhållande till Finland, men jag tillhör väl ändå Finland på något sätt, till exempel genom språket. Det finska språket är väldigt viktigt för mig.

Utöver att jag gör egna filmer, driver jag en festivaldistributionsbyrå tillsammans med min man. Sedan april har jag även varit programledare för dokumentärfilmfestivalen DocPoint. Så att arbeta med dokumentärer är en väldigt viktig del av min identitet.

 

Hur hittade du Gyllene land filmens huvudkaraktär Mustafes familj, och vad var det med deras historia som till en början fångade ditt intresse?

Det här projektet var exceptionellt eftersom det kom till mig lite som serverat. Min vän och kollega Hanna Karppinen kände Mustafe sedan tidigare, och hade hört talas om Mustafes guldbrytningsplaner. Hon hade fått ett manusbidrag som hon startade projektet med, men efter att hon blivit gravid kunde hon inte fortsätta då hon inte skulle ha kunnat åka till Somaliland när Mustafe och hans familj skulle flytta dit. Hanna ringde då mig och frågade om jag var intresserad av att vara med i projektet. Vi kom överens om att jag ska regissera och Hanna blir den andra manusförfattaren.

Det första som intresserade mig var den symboliska dimensionen av denna skattjakt. Vem som helst som hållit sina ögon öppna i två minuter i Finland vet att det finns ganska mycket rasism här. Även om Mustafe själv inte tog upp den här saken först, tänkte jag förstås att skattjakten kanske handlar om att söka efter ett bättre liv.

 

Rasism är ett av teman i filmen Gyllene land, och din första långfilm Modell av en man (Miehen malli) behandlar likaså samhällsrelaterade frågor om kvinnohat och män som kämpar emot det. Tycker du att du har ett tydligt ändamål inom filmskapandet?

Jag drivs mer av nyfikenhet än av en vilja att informera eller en samhällelig mission. Men ja, samtidigt hänger de nog ihop. Till exempel började jag göra Modell av en man filmen när det skedde en chockerande gruppvåldtäkt i Indien 2012. Jag bodde i England då, och det finns ett stort indiskt samhälle där, så händelsen kom väldigt nära. Jag undrade hur jag kan leva med det här saken, att kvinnor utsätts för den typen av våld hela tiden. Sedan hörde jag om de här männen som strävar efter att påverka och förändra hur män tänker. Jag kände att jag verkligen behövde den informationen i det ögonblicket, och av nyfikenhet ville jag undersöka hur de konkret strävar efter denna förändring.

Jag började göra Gyllene Land för att jag ville ställe en spegel framför det finländska samhället. Vi måste inse hur rasistiska vi är och hur vi har behandlat människor som har flytt från krig. Men fokuset ändrade lite, och huvudtemat blev så småningom hur man som förälder gör allt man kan för att skydda sitt barn från ondska, men det är en omöjlig uppgift eftersom världen nu bara är som den är.. Jag tror att Mustafe verkligen ville skydda sina barn från finsk rasism, men genom att ta barnen till Somaliland utsatte han dem oundvikligen för andra typer av problem. Oavsett vad du gör, kan du skydda barn endast till en viss gräns. Som småbarnsförälder kunde jag också själv identifiera mig med temat i filmen och Mustafes kamp.

 

Båda dina långfilmer är delvis inspelade i kulturer som du inte känner till. Vilka tankar om representation gick du igenom under filmskapandeprocessen?

Naturligtvis tänker man mycket på det. Å andra sidan tycker jag att identitet är en så komplex sak att den inte heller kan reduceras till hudfärg eller bakgrund. Människor med invandrarbakgrund och rasifierade människor borde få göra sina egna filmer och berätta sina egna historier, det är självklart. Men jag tänker inte att jag nödvändigtvis bara ska porträttera vita människor. Till exempel kommer Mustafe och jag på många sätt från en liknande bubbla, tillhörande den nyländska rödgröna medelklassen. En modell av en man filmens huvudperson, Harish, är en universitetsutbildad feminist, precis som jag. Jag försöker se vad det är som vi har gemensamt. Visst vet jag att det finns svårigheter, men det betyder inte att det är lättare att porträttera en vit sannfinländare från arbetarklassen som kommer från en helt annan värld än jag. Där finns representationsproblem på ett liknande sätt. Var kan jag hitta den personen som är så lik mig på alla sätt att jag porträttera hen i lugn och ro? Förmodligen är det mest etiska sättet att göra innehåll och berätta historier genom Youtube eller som Tiktok-innehåll, där du filmar dig själv och redigerar dig själv. Men de anses inte som filmer så vitt jag vet.

 

Förutom regissör arbetet har du erfarenhet av filmdistribution och nu även av att vara programledare på DocPoint-festivalen. Vad är din syn på finska film, var är vi och vart är vi påväg?

Det har nog gått framåt de senaste 20–30 åren. När jag tog examen från Lahtis formgivningsintitut 2004 var det uppenbart att jag inte kunde bli regissör av fiktion eftersom jag är kvinna. Det var ingen som sa det direkt till mig, men du behövde bara hålla ögonen öppna lite och du förstod det. De fanns ju ingenstans. Så det är att you can’t be what you can’t see. Men det fanns många kvinnliga dokumentär filmskapare som gjorde riktigt intressanta och inspirerande saker, så jag började på den vägen. Men numera finns det även fantastiska kvinnliga regissörer inom fiktion i min åldersgrupp och yngre.

Den finländska finansieringen släpar fortfarande efter nordisk finansiering. Finansiärerna tar egentligen inga risker, utan vi har fortfarande den ende hyllade Aki Kaurismäki, när nya intressanta namn kommer ut från Sverige hela tiden, alla med sin egen stil. Det här håller långsamt på att förändras även i Finland.

Det viktiga är vem som har makt att fördela pengar och vilka typer av berättelser de anser vara viktiga. Det är en dålig sak om beslutsfattare alltid har en mycket liknande bakgrund i en maktposition. Finland är dock ganska mångsidigt, och det skulle vara önskvärt att se det i de filmer som vi ger ut.

När jag till exempel tittar på de där DocPoint-filmerna har jag till min fasa märkt att de dokumentärer som gjorts av vita europeiska kvinnor resonerar mest hos mig. Jag måste vara aktivt medveten om att jag har sådana fördomar, och förutom det behöver beslutsfattande positioner sådana människor som ser annorlunda ut än jag. Förhoppningsvis är min efterträdare i DocPoint en brun människa.

 

Hur ser framtiden ut för dig förutom att du ska vara programledare för DocPoint-festivalen?

Jag har ett pågående projekt relaterat till kvinnors position i sportvärlden, samt en animerad dokumentär om mänskliga rättigheter. Dessutom gjorde vi en kort dokumentärfilm riktat till barn ur Jasmins perspektiv, mellanbarnet i familjen i Gyllene Land filmen, som berättar om flyttet till Somaliland och att övervinna sina egen rädslor. Snart har den premiär på IDFA-festivalen i Amsterdam.

 

Tror du på att filmer har möjlighet att förändra världen?

Jag tror på att all typ av konst har den möjligheten. All kultur speglar inte bara vårt samhälle, utan skapar också nya sätt att förstå. Jag tror inte på konst som ett predikoverktyg, men när den är som bäst får den människor att tänka på saker på ett nytt sätt.



Vem: Inka Achté

Yrke: filmskapare, DocPoint festivalprogramledare, festivaldistributör

Favoritfilm: Clio Bernards The Arbor, och Lukas Moodyssons filmer

 

Kultainen maa kommer att visas på dokumentärfilmfestivalen Verzió torsdagen den 10 november kl. 18.30, och på lördagen den 12 november kl. 21.00. Regissören Inka Achté kommer att närvara vid torsdagens visning.

Mer information och biljetter: https://www.verzio.org/en/2022/films/golden-land

 

 

Text: Reetta Saarikoski

Översättning: Alina Kantola